Jag har alltid haft problem med att släppa in människor i mitt liv, låta dem se in i mig. Rädslan ligger inte i att visa mig själv, vem jag är eller min syn på olika saker och ting. Det är egentligen inte en rädsla det handlar om, utan min brist på tillit för andra. Vad detta grundar sig i är naiviteten som tidigare levde inom mig, att jag inte besatt kunskapen om vilka man inte bör släppa in i sitt liv. Jag har blivit sviken av folk jag kallat för mina närmsta vänner otaliga gånger, jag vet hur det känns att få en kniv i ryggen. Men jag vet också hur det känns att ha riktiga vänner som alltid står bakom en, vänner som man kan lita på fullt ut. Och det är sådana vänner som gör att man klarar av när andra sticker den där dolken i ryggen på en. Det är de som visar en hur lyckligt lottat man ändå är, hur bra man har det trots andras svek.
- Anonym